Förvirring när man handskas med livet som en stadigvarande sak verkar vara en sund reaktion. Så det som verkar vara vansinnigt är upplysningen.
När en monstruös tidvatten våg av Form tornar upp sig, efter ett utbrott från Tomhet, och väller emot en i den smala viken av karmisk vision, eller faller ihop med ett dån i sin egen tomma natur, sugande som en malström på den skakande kärnan av vår existens, då har vi ett val. Det är alltid ett val utan alternativ, ett val mellan aktiv medkänsla och tvång. Man kan helt enkelt stanna kvar i den klara öppna dimension, i vilken man inte är avskild från oceanen, vågorna och malströmmen, eftersom dessa är det självlysande Sinnets natur, som fröjdsamt gör sig förstådd. Eller så kan man följa det osäkra korn av ingrodda överlevnads strategier, längs dess evigt karga flodbäddar, in i de ofruktbara, avlägsna Sex Livsvillkorens Världar, där böljorna av vårt kölvatten sammankommer, återuppbygger och ånyo sjösätter samma hungriga våg av mardrömmar.
En akadmiker i sanskrit upplyste mig nyligen om ordet pritagjana, som han hade hittat i
kommentarerna till Prajnaparamita Sutrorna. Det är en referens till oupplysta människor, och det betyder
ordagrant ‘delade människor’. Enligt orden i Hjärt Sutran, hjärtat av Sutra, Tantra och Dzogchen:
Form är Tomhet; Tomhet är Form. Form är inte annat än Tomhet, Tomhet är inte annat än Form. Om man är
benägen att sakna förtroende i denna öppna dimension, är reflexen att titta bort från öppenheten hos sin
inneboende upplysning, i hopp om att man någon annanstans skulle kunna hitta någon mer konkret form av
säkerhet. Att äga den skulle betydda att man separerade Form från Tomhet, vilket är omöjligt; men det är
ansträngningen i sig, som får den evigt ungdomliga frächheten av exstatisk ateism att yttra sig i sökandet
efter lycka ‘någon annanstans’. Detta innebär att ta tillflykt i handlingar, som ironiskt nog, separerar
oss från oss själva. Det som kallas samsara, är just sådan till naturen, roterande, för, såsom den engelska
manusförfattaren Tom Stoppard säger, En cirkel är den längsta vägen tillbaka till utgångspunkten.
Det finns
ingen livskris, som i grunden inte skulle vara just detta.
Om Buddhismen skall kunna vara användbar i situationer beror först och främst på, om man är Buddhist eller ej. Det här är inte någon meningslös åsikt; det beror på ifall buddhismen är ens tillflykt. ‘Den tillflykt som man reciterar är inte den egentliga tillflykten.’ Den ultimata tillflykten skulle vara, att aldrig förlora förtroende i det själv-förverkligande odelade Sinnet-och-öppenhet. Då skulle attraktion, aversion eller likgiltighet endast kunna uppstå som icke-dualistiska upplevelser av sinnets natur, vårt grundläggande tillstånd, bortom spänningarna av att försöka hålla subjekt och objekt delade. Bara den befriade karman från Buddhorna skulle då tillämpas: öka, pacificera, kontrollera och förstöra, riktat spontant mot vilken än situation som uppstår, vilka än som var behövande. Det valet skulle inneära verklig medkänsla, passande aktiviteter och den spontana, vilkorslösa reflekterandet av Visdom-Sinnet.